Varför i hela fridens namn sitter jag här och tänker för?
Öh, det där lät nog lite mer annorlunda än vad jag tänkte men vad tusan jag e ju egentligen blond så vad kan man vänta sig? Hehe. Men saken är den att alla kan nog sitta där jag sitter nu, kanske inte i min soffa men i situationen. Tänker och tänker men kommer fan aldrig till rätta med vad det är jag tänker på.
Hur jag ska göra med det som jag tänker på?
Vad jag egentligen ska känna?
Vad är det som är rätt och vad är det som är fel?
Det gör mig galen att snurra runt med samma tankar om och om igen. Jag känner mig som en seriefigur som går runt, runt och kliar sig i huvudet tills att det bara är toppen på huvudet man ser för att man gått fram en grop. Tänker på allt och ingenting. Försöker att vända och vrida på allt i alla riktningar som jag kan komma på. Men ändå blir jag inte det minsta lilla klockare. Vad är problemet egentligen?
Det är så otroligt irriterande det hela. What to do?
Jag är jag och jag är blond, min hjärna vill inte sammarbeta. Dumma dumma huvud, dumma dumma känslor.
Obefintliga som befintliga, det går ju från dag till dag. Jag förstår inte ens själv hur det kan vara så här.
Många gånger kan man komma med tips, råd och lyssna på andra men när det kommer till en själv.
Varför är man så handfallen?
Ibland önskar man att någon kunde kliva in och bara säga "så här är det och så här ska det vara".
Men det fungerar inte det heller, det är ju inte min egen vilja. Det har ju redan testats men det fungerade inte!
Även fast att jag inte ens vet vad min egen vilja är! Hallå! Anna lilla tänk för fan!
Det fungerar inte att göra så här det håller inte i längden. Man kan inte tralla runt i samma spår om och om igen.
Jag har sökt mig till ett nytt jobb, jag har färgat mitt hår. Men ändå är jag den samma.
Det handlar alltså inte om utsidan, som om jag inte visste det egentligen!?!
Klart att jag vet om det, men man får väl prova. Eller får man inte det? Klart att man får! Alla får göra som dom vill.
Bara man vet om vad man vill, det är väl det som är poängen.
Ååh, jag vet inte vart jag ska ta vägen! Hela mitt huvud bara snurrar och jag blir inte ett dugg klockare.
Snurrigare och snurrigare för varje minut som går, det är nästan så att jag blir lite ledsen.
Mitt humör den senaste tiden har verkligen varit som en berg och dal bana. Det går upp och det går ner. Ingen förvarning det bara händer. Det bara är. Varför ska det vara så här? Varför gör jag och andra så här mot oss själva? Vad finns det för poäng med att göra så mot sig själv. Fast jag vet egentligen inte ens om det är frivilligt.