Man kan ju börja fundera.. Dom som känner mig vet att jag är sjukt rädd för att åka bil, speciellt på vintervägar. Totalt har jag åkt av vägen, snurrat på vägen, krockat eller åkt av vägen 8 ggr nu. Precis.. 8 ggr, det är allt för mycket det! Inte så konstigt då att man är rädd kanske? Höra när däcken bromsar och inget grepp finns. Känna hur bilens styrning inte tar eller känslan av att det bara glider. Det är en mardröm för mig det.

Innan igår kväll så var det 7 ggr. Men så åkte vi av vägen igår, då blev det den 8 gången. Det hjälpte nog inte min rädsla. Väldigt svårt att tro det! Det gick förvånansvärt bra som tur är.. Bara bilen som tog stryk. Glad är jag väl inte för att bilen tog stryk men ändå glad med tanke på att vi satt 4 st i bilen som klarade oss utan skador..

Jobbar just nu uppe på ett berg, ett hotell som ligger mitt på ett berg typ. Smal krokig väg är det för att ta sig upp och ner. Halt som fan! Jag är inte den som kör bilen å tur är väl det! Hur som helst så skulle vi ta oss ner efter menyprovningen igår. Vi kom nästan hela vägen ner och jag har börjat kunna slappna av efter denna vägen nu. Men det var väl bra dumt! Har åkt några vändor upp och ned och tyckt att det är jätte obehagligt. Men nu slappnade jag nästan av. Vad händer då tro?

Bilen får inget fäste i en av kurvorna. Glashalt på vägen, det går inte fort, det går som i slowmotion.. Bilen bara glider och kanten kommer närmare. Efter kanten så är det nästan bara raka vägen ner som gäller.. Komma den vägen med nosen först hade kanske varit att föredra. Fast kanske inte ändå. Hålla sig på vägen hade varit det ultimata.. Men vi kommer iaf på sidan. Kanar av vägen och rakt ut. Kändes som att jag hälsade på Momma och Moffa å kom åter igen. Bilen stannar och rutan där Zandra som kör sitter går i tusen bitar.. 
Ingen är skadad och alla mår bra. Bilen står på sned eller vad man skall säga. Lutar sig mot några träd som stoppade oss från att fortsätta ner för bergets lilla kant.. Obehagligt så det är helt osant!
Ta sig ur bilen var ett jäkla meck det med. Zandra klättrade ut genom det trasiga fönstret och vi andra kämpar för att få upp dörrarna på sidan. Tänk att dom är så tunga när man skall öppna dom på ett annat sätt än vanligt. Nästan uppåt, snett uppåt. Jätte svårt att förklara. Men det blev iaf till att klättra sig ut. Sen stod vi där på vägen alla fyra och tittade på bilen. Tittade på varandra, kramades lite, svor lite och funderade på vad gör vi nu?

Vi får tag i en kollega som skickar chefen som kommer och hämtar oss. Lite små frusna kommer vi tillbaka till hemmets lugna vrå och Zandra får åka iväg för nästa projekt.. Få upp den förbaskade bilen..

Nu idag så sitter jag och funderar på det där. Bilen klarade sig relativt bra med tanke på vad som hände. Vi klarade oss riktigt bra med tanke på vad som kunde ha hänt!

Jag är fortfarande skakis och hoppas på att min rädsla kommer att släppa en smula. Imorgon blir det jobb igen Upp för berget och sedan ner igen.. Det kommer nog gå bra. Hoppas jag iaf..

Nu skall jag försöka äta lite mat och få mig ett gott skratt. Kan jag behöva!

Reflektionen på det hela är någonstans att antingen har jag Änglavakt eller så är jag som en katt..

Måste börja spara på mina liv nu..