Bara sådär så i dag så när jag stod och målade funderade jag lite. Med penseln i handen lite i min egna lilla värld..

Det finns så många sätt att bete sig på. Människan är en ganska så lustig varelse. Vi är skapta att leva i par men vi har otroligt svårt att finna oss en make eller maka. Det är sällan som två håller livet ut. Vi växlar och byter vart eftersom hur livet ter sig och tar sina vändningar. Det finns dom som håller livet ut. Dom förundras jag nåt otroligt. Men tänk alla dom som man har och som man kommer att "testa" dela livet med innan man hittar den rätta. Kommer man någonsin finna den rätta.. ? Tror man ens att den rätta finns? Utan tron så kommer man nog aldrig att finna någon.. Men om vi lever med tron.. När kommer det då att hända? Hur många gånger kommer man att ändra sig och vända?

Sen tänker jag på dom som faktiskt håller ihop. Hur gör dom? Vart finner dom gnistan till att fortsätta. Finns det fortfarande någon gnista eller är det bara för att? Det borde inte vara bara för att om det håller livet ut. Då har dom nåt, något tillsammans som dom vet att dom inte finner hos någon anna. Det är då det jag vill tro iaf. Att dom funnit allt det som man faktiskt behöver som människa hos varandra. Man har funnit sin andra hälft. Den som får en att skratta, le och som man kan känna sig trygg med när åskan smäller och livet känns jobbigt.

Jag tror det och jag vill tro det..

Men så kommer jag till en annan tanke.. Den där männskliga faktorn som på nåt sätt alltid kommer att finnas kvar även om man säkert inte vill erkänna det. Alla vill vi ju veta att vi duger. Eller? Någonstans i alla tror jag att det finns någon liten som vill veta att man fortfarande duger. Även om man har sitt på det torra och vet vem man är, vart man står och allt det där. Så då tror jag att man på något sätt vill ha lite bekräftelse från någon annan om att man duger och att man forftarande gäller. Bara den där lilla blicken eller det där lilla leendet. Så oskyldit men som kan ge så mycket..

Ett ögonblick mellan två personer som kanske bara dom två förstår..

Det är då jag undrar.. Man ser.. Men bara för att man ser, behöver man då reagera eller agera? 
Det är väl kanske där skillnaden mellan de som håller livet ut och de som faktiskt håller ihop ligger. Jag vet inte. Men jag tror, fast jag tror inte alls heller.. Jag vågar faktiskt inte tro när det kommer till det. Men jag funderar. Kan det vara så att de som håller gnistan och glöden hela vägen, hela livet ut faktiskt spar på de ögonblicken. Dom ser och känner men dom reagerar eller agerar inte på det!? Kan det vara det som är det magiska i ett livslångt förhållande? Hm..

Det är för mig ett mysterium men ändå en tanke som slog mig. Om det skulle kunna vara så eller om det bara är nåt jag har fått för mig..

Vet inte och kommer nog antagligen inte att få veta heller.. Men jag kan tro om jag vill och jag vill tro..

Det är hel ok att SE.. 
Men det finns en gräns för vad man får göra mer.. 

Se, reagera och eller agera..

---

Självklart finns det mycket mer som skapar ett par. Men kan detta vara en del i det hela kanske.. ? 
Att man accepterar varandras behöv av att faktistk kanske behöva få veta. Även om man lever på små rosa moln och allt är fantastiskt bra.. Så kanske lite mer ändå.. Lr nåt sånt..