Bubblan

Har suttit en stund och pillat med en bild. Fick mig då en liten tanke.




Inte bara en tanke utan flera.
Det finns så många sätt som man kan tänka på en bubbla!

Det finns dom som lever i en.
Det finns dom som får glädje från dem.
Den eller dom är väldigt, väldigt ömtåliga.
Dom är vackra.

Det finns många sätt att se på en bubbla och det finns många känslor förknippade till bubblor på olika sätt.
En bubbla för mig är något som jag inte lever i men som ger mig glada minnen från min barndom.

Man kan bubbla en massa smörja.
Man kan bada i bubbel och man kan dricka bubbel.
Det är en annan form av bubblor det.

Bubblor i alla dess former.
Vad tänker du på när du tänker bubbla?
Vad förknippar du ordet bubbla till?

En bubbla för mig är även en blå bil som våran Präst hemma på gatan körde.

Så vad tänker du på nu?
Bubblar dina tankar?

Mobbing finns! Vad gör vi?


På tåget hem idag fick jag tag på en aftonbladet, som jag nästan lusläste för att ha något att göra hela vägen. Men något som skrämmer mig är artikeln om mobbingen. Allt stämmer och det är precis som dom skriver. Man lägger skulden på den som blir mobbad och har nog alltid gjort. Det är så hemskt att dom även kan dra en liknelse med våldtagna kvinnor. Det var så att jag fick rysningar när jag läste. Tänker på hur det var när jag var mindre. Om man säger som så här, för 10 år sedan så var jag 13 år. Det är precis likadant nu som det var för 10 år sedan.

Hur kan det komma sig att man inte har kommit längre med att arbeta mot mobbingen?
Hur kan det komma sig att det fortfarande är den som bli mobbad som får flytta sig och anpassa sig?
Hur kan det komma sig att dom vuxna fortfarande inte tar det på allvar?


Jag har säkert tusen frågor kring detta! Jag vet ju att det finns dom vuxna som försöker, men dom är för få! Med tanke på att det är ett problem som har funnits så länge och det inte har blivit bättre. Ja visst att det finns människor som kanske är känsligare än andra. Men det ska inte ha någon betydelse för att det ska räknas på hur var och en känner, inte om han eller hon är känsligare än någon annan. Det finns ju inte någon som kan bestämma hur man ska känna, eller?

(bilden kommer från artikeln)

Det hela gör mig galen! Barn som inte längre vill leva för att någon gör det tufft för dom! Hur rätt kan det vara? Det är inte rätt någonstans! Blir så arg! Önskar att det fanns något enkelt man kunde göra, bara knäppa med fingrarna och få det fixat. Men det går ju inte och det är sedan länge bevisat eftersom att det inte finns någon lösning på problemet än.

Men vart kommer mobbingen ifrån?
Varför mobbar vi?

Är det den svenska avundsjukan? Nej, det tror jag inte för att det kan knappast vara bara vi som har det här problemet. Alla är vi olika och har olika sätt att leva. Varför ska inte det vara okej? Vi har så lätt att dömma varandra, men varför egentligen?

Kan absolut inte säga att jag är felfri, även jag har dömt personer innan jag lärt känna dom. Men jag har ändå som tanke att jag ska tänka gott om alla tills att något annat är bevisat. Lever med mottot "så länge du är snäll mot mig är jag det mot dig". Visst att man kan få sig några näsbrännor av det. Men det är väl ändå bättre än att dömma från början? Eller?

Mobbing kan sätta så många olika spår i en människas liv och det kan te sig på så olika sätt. Det finns nog ingen som kan säga exakt hur det påverkar en människa. Men många bär med sig det hela livet. Både på gott och på ont. En del använder det och vänder det till något som dom kan ha nytta av. Medans andra inte alls gör det, dom stänger in sig i sitt skal om inte det värsta. Dom tar sitt eget eller någon annans liv.

Skulle verkligen kunna skriva hur mycket som hellst om mobbing! Det är ett ämne som berör alla på något sätt. Om det inte är för att du själv varit i en obekväm situation och kännt dig mobbad så kanske du var mobbaren.



Liknelsen med kvinnan som blir våldtagen, det var hennes fel. Det är så dom ofta ser det eller så dom vänder det. Hon hade för lite kläder, hon dansade inbjudande eller nåt annat. Men hur kan det vara tjejens fel? Ska man inte kunna få klä sig som man vill, röra sig som man vill? Varför ska det vara den utsatte som bär skulden? Hur kan det vara den utsatte som bär skulden när det är en annan människa som berövar henne rätten till sin egen kropp? Sen när blev man allmän egendom för att man vill vara kvinnlig?



Skulle verkligen kunna skriva hela natten om detta. Så många frågor man får i huvudet! Men vad gör vi åt allt det här? När kommer vi komma till en lösning och hur? Håller ni med mig?


När ska vi lyckas med att bolla tillbaka bollen till den som faktiskt bär skulden?
Vem bär skulden?
När tar det slut?





Många, massor..


Hundratusen tankar om val. Alla gör så sjukt många val varje dag. Det kan vara allt ifrån att välja strumpor på morgonen till vilken väg man ska ta hem från jobbet. Allt vi gör har med val att göra. Olika val hela tiden i livet som leder oss in på olika vägar. Man kan sällan vända om och göra det ogjort. Om man önskar sig att man kunde göra det ogjort så kan man väl som mest önska sig en rondell som tar en tillbaka ungefär dit man vad.
Men med vilken poäng då?

Jag funderar på tok för mycket.

Vilket fall som hellst så det jag tänker på är att jag ibland funderar på vad som hänt om jag gjort ett annat val än jag gjorde "den gången". Tänker inte på något speciellt tillfälle egentligen. Men typ som tänk om jag inte hade flyttat till Vänersborg efter högstadiet.. Vad hade hänt då? Hur hade då mitt liv sett ut.. Hm..

Många konstiga tankar..

På sätt och vis så är jag ändå ganska nöjd. Jag tänker på alla "OM" och tänker på allt glatt som jag har fått med mig på vägen och på allt som jag hoppas ligger framför mig. Jag vill väl inte säga nöjd egentligen men typ nöjd. Alltså missförstå mig rätt! En människa i som är nöjd har i mina ögon inte längre något att sträva efter. Vad är ett liv när man inte längre har något som man strävar emot och som man vill lyckas med? Skrämmande tanke. Tanken att vara nöjd. Tillfreds kanske, men nöjd? Jag tror att det är ett farligt ord..

Att välja. Man kan känna att man måste välja mellan rätt och fel. Men vad är egentligen rätt och fel? Jag har ingen aning, har du?

Jag ser fram emot ett liv med många små och stora val. Så länge jag följer min magkänsla så tror jag inte att det kommer gå allt för mycket på tok. Man måste visst chansa ibland. Våga för att vinna. Ja alla dom där fraserna som man kan dra..







Hm. Ne nu har jag nog yrat klart för denna kväll..
Helt otroligt trött är vad jag är så om jag fortsätter blir det nog bara mer svammel.


En sista grej. Folk som lämnar kommentarer.. Varför lämna en kommentar utan att säga vem det är?
Du kan ju inte förvänta dig ett svar om jag inte har en aning om vem det är jag ska svara till.
Varför ställa en fråga om du inte kan fråga, frågan själv så att säga? Förstår inte riktigt grejen.



Kakan..


Man kan fortfarande inte äta kakan och ha den på samma gång..
Men jag undrar fortfarande hur man då vet att man vill ha den??


Det är verkligen ett mysterium.
Frågan är bara vad som är det riktiga svaret.
Kakan kan vara söt men den kan också vara bitter.


Vad ska jag ta mig till?

I en låda..


Instängt men ändå öppet. Ungefär så känns det..


Jag vill öppna dörren och släppa in.
Men jag vågar inte.
Avståndet skrämmer mig!
Vågar inte känna.
Vet hur det känns att bli lämnad.
Vill inte känna om jag blir lämnad.


Luft under vingarna.
Är det storm eller bara en lätt bris?

Det lockar mig..


Korta stunder.
Korta stunder som inte blir på riktigt.
Hur vet man då?
Några minuter av ett liv känns mer som en fantasi.


Du kommer och du går.
Jag står kvar där jag står.
När tänker du ta med mig?




Kan omöjligt ta ner "garden" nu.
För rädd.
För osäker.
Men jag vill.. Jag vill verkligen!


KOM OCH HÅLL OM MIG!



Hur säger man?


Nu faller den första snön här, iaf den första snön som jag ser.
Det är kallt ute och lika kall känner jag mig.

Inte som alla andra men ändå precis likadan.
Kan man förklara det så?

Vet faktiskt inte hur jag ska förklara det..
Hur förklarar man det man tänker och känner utan att det blir fel?



Känner mig ibland som en skadad fågel.
Jag vet att jag behöver luft unger vingarna för att flyga.
Jag är dum nog att hoppa ut för.
Men jag vågar inte fälla ut mina vingar för att jag vet att det gör ont.

Minnet av smärta är det som stoppar.
Men känslan av att flyga lockar.



Livets dilemma?



Ett leende på mina läppar.
Ett leende som mina vänner känner igen.
Ett leende som smittar av sig på dom.
Ett leende som dom känner.



***

Det är nästan som när jag var liten.
Byggde mig en koja i snön.
Där inne var det kallt och tyst.
Ingen visste att jag var där och ingen såg mig.
Det var mitt hemliga ställe.
Mitt ställe där jag gömde mig.
Ensam och liten.
Men jag ville att någon skulle hitta mig.
Jag ville att någon skulle vara där inne med mig.
Då kunde vi ha gömt oss.
Det kunde ha varit vårat gömställe.

Ungefär så känner jag nu.
Om jag ropar så kanske du hittar mig.
Men jag vet inte om jag vågar.
Vågar jag dela med mig av mitt hemliga ställe?



Tusen svordommar far genom mitt huvud. Klantskalle!
Dumma jag...


Ett ögonblick...


Tänk vad några ord kan göra..
Några meningar från en blottad själ..




Så svårt att tro..
Förhoppningar är farliga..



Vill våga..





Med garden nere blir man sårbar..
Men jag tror att den skottsäkra västen ligger på hyllan..


. . .



Vad säger man?

Det är okej att gråta
Det är okej att känna


Skrattar, gråter, minns och tårarna kommer åter.


Så många känslor, allt på samma gång.
Jag är en riktig "känslo-bomb"


Tänker på alla andra.

Mina tankar finns hos er.


. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .



Stilla vilan.
Fridfullt och lugnt.
Slumra sött "Lill Stumpan, Lill strumpan"



. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .




Älskade vänner!


Jag skulle vilja se mina vänner som stjärnor!

Mina vänner dom är alla unika och dom lyser på sitt eget lilla vis.
Mina vänner glänser i mina ögon!
Dom finns där för mig även om jag inte alltid ser dom eller hör av dom.
Men jag vet ändå att dom alltid finns där.


Mina vänner är mina stjärnor, ibland gömd bakom molnen men ändå alltid där!

Stor fast liten, vacker och färggrann..


Om jag var en blomma, då ville jag vara en ros.

Med rätt vård av en öm hand håller den sig riktigt riktigt länge..

Mitt i gräsmattan under och bredvid..


Om jag vore något som växte på en gräsmatta skulle jag vilja vara en fyrklöver..

Så många skulle leta mig men få skulle lyckas att hitta mig..

Nyare inlägg
RSS 2.0