Frågan e ju vågar du?

Jag vet inte om jag vågar. Visserligen har jag väääldigt långt kvar innan jag bhöver oroa mig.. Men ändå!
Jag vet ju hur den fungerar och jag vet att det inte är bra.
Så kommer det att bli sämre eller kommer det att bli bättre?
Själv gjorde jag en praktik med dom äldre två veckor, det var skrämmande. Det var som att det inte var människor man jobbade med, det var som att det var "saker". Det låter jätte fult att säga så men det var den känslan jag fick när jag var där. Det var ingen direkt känsla bakom det som gjordes. Utan det bara gjordes.
Bara för att man måste, bara för att man får betalt för det.
Det kändes inte alls bra, inte rätt någonstans. Två veckor var mer än nog för mig.
Fast att det inte är någon tid alls så var det väldigt jobbigt att se. Lite mat och ingen direkt persolighet bakom det hela.
Fy fy fy!
Ska man verkligen våga låta sina nära och krära utsättas för det när den dagen kommer?
Det är så att jag får ont i magen. Morfar har varit där, det var inte bra.
Mormor har varit där, hon hade det lite bättre..
Men blir det bättre eller sämre med tiden?
Om man glömmer bort dom, glömmer man bort en människa på det sättet på riktigt?
 Eller handlar det bara om att det är allt för lite personal?
Vad det än beror på att inte vården fungerar som den borde så e det inte OK!
Det är inte ok alls, jag skulle inte vilja bli behandlad så.
Skulle du vilja hämta ditt barn på dagis i en gammal blöja?
Skulle man vilja ligga i samma blöja en hel dag, bli vänd någon gång ibland om nån kommer ihåg dig..
Ööh..
Nja det låter inte som någon dröm!

Min granne sa en gång:
"Jag ska nog spara ett skott i bössan iaf"

Det låter nästan som en bra ide du, det sa han efter att vi begravt min mormor och hälsat på morfar på sjukan.
Då fick vi se nåt vi inte ville se, hur dom INTE tagit hand om min morfar.