Alltså.. Igår var allt en bra konstig dag. 
Förstår ingenting! Men som ingensant så kom en våg av känslor och saknad över mig. Det fanns ingen hejd på det! 
Anade inte att jag efter så många år skulle känna så. Självklart finns dom i mina tankar var eviga dag. Men jag trodde inte att det skulle skölja över mig på det sättet.. En sådan liten sak blev så stor..

 

Enkelt.. Jag sitter på bussen på väg till jobbet och mitt emot mig sitter en gammal man som håller på att försöka få upp en plastförpackning. En sådan där som man faktiskt inte får upp om man inte har en sax. Jag ler lite för mig själv och tycker att han är söt. Men så bara poff ändras denna känslan till saknad. Jag ser honom och hans envishet och kommer och tänka på min morfar. Den där tjuriga gubben som alltid skulle ha rätt och klara allt själv. 
Sen så tänker jag på min mormor. Den varma kvinnan som alltid gav en go kram och luktade just så som hon gjorde. Jag minndes alla dom där sakerna som bara var dom och sådant som jag aldrig kommer att kunna få igen.. 

Det var en riktigt märklig känsla och jag fick verkligen kämpa för att inte börja gråta.

 

Tänka sig att även efter så många år så finns ni ändå så nära.. När saknaden gör ont finns ni där. Ni finns även där när jag saknar er med ett leende. Alltid så nära eftersom att ni båda för alltid har en plats i mitt hjärta och i mitt minne..