Vilken dag... !
Känslan av att frysa, den sitter kvar. Men idag var det en helt annan känsla som tog plats i min kropp. 
Vet inte riktigt hur jag skall tolka den. Hopp, hopplöst men ändå helt meningslöst.. 
Ja det där lät väl inte allt för piggt det inte.. Jag får nog förklara..

 

 

En av våra säljare ber mig att hämta upp en kund på tågtationen, inte alls något ovanligt så självklart ordnar vi det!

Åker glatt iväg och brassar på med all värme jag kan. 
In i bilen kliver en man/herre eller vad jag ska kalla honom. Inte heller det så konstigt. 
Så vad pratar man med en främling om..??

Frågar honom om resan har gått bra, vilket den hade. Frågade honom vart han kom ifrån.. Sundsvall svarar han!
Åh, dig gillar jag svarar jag då! Jasså säger han lite fundersamt.. Förklarar då för honom att jag är född där. 

Då säger han att han bor lite utanför Sundsvall, nämligen Söråker. 
En kall kår går längs ryggen på mig men jag säger samtidigt utan att tänka..

- Där kanske min pappa bor, kanske...

Han skrattar till lite och säger kanske, ganska frågande.. 

 

Vi byter ämne och pratar om annat.. Bilar och varför i hela fridens namn han åker så långt för en bil..

 

Framme på jobbet slås jag av tanken, tänk om han känner min pappa...?!

 

Råkar säga till den berörda säljaren.. 

Som självklart tycker att jag skall fråga om han faktiskt gör det. Men jag kände inte helt att jag vågade. Fast jag senare går runt och funderar på hur jag skulle kunna formulera frågan. Hm..

Tänker igen.. Tänk om han känner honom?! Vad säger jag sen då? Vad frågar man mer? 
Nee det känns som en jobbig fråga. OM han känner honom.. Känner han honom inte kanske jag blir besviken. 
Shit vilken jobbig känsla jag fick i kroppen.. En liten tanke om att kanske kunna "bekanta" mig mer med min far. En annan känsla av obehav och besvikelse på samma gång. Nog för att jag för länge sedan gett upp tanken att någon gång kunna ha en relation till honom. Men när det kommer så "nära" på något sätt kan man inte låta bli..

Brottar slutligen ner tanken igen och går och sätter mig och äter min lunch..

 

Tyst, ensam i lunchrummet med mina tankar.. 

 

 

Får sedan sällskap av en lika tyst kollega.. Men så ringer min telefon, för första gången använder just denne säljare mitt direkt nr. 

- Vad hette pappa då?

Säger pappas namn... 

- Mer då?

Säger alla namn jag kan på honom.. Nämner även frugan eller vad det är..

- Kallas han något? 

Gissar.. 

Så säger han ne, honom kände han inte.. 

 

 

Den känslan där.. Vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på den. En smula lättnad men samtidigt en besvikelse. 
Ganska så jobbig känsla fast ändå skön. Den cirkus jag haft med att jaga denna man. Den satte inte fart igen, men lika ovetande om vem han är, hur han ser ut och vilka intressen han har är jag. 

Kanske lika bra det..? 

All den energi och kraft det har tagit i yngre år, samtal till höger och vänster. 
Tillsist satt jag med en adress och ett telefonnrummer.. 
Adressen använde jag ganska så kvikt, men inte fick jag någon respons på det inte.. NONO..

Telefonnummret hade jag i två år innan jag vågade lyfta luren.. 

Kommer nog alltid minnas den stunden. Hjärtat i halsgropen medan signalerna gick fram. En, två, tre.. 

Det samtalet varade i fem minuter, fem minuter kunde han ge mig. Det var allt.. 
Avslutades för att hans mat blev kall, han skulle ringa tillbaka.. 
Två veckor senare hade min telefon fortfarande inte ringt.. Så jag ringde igen..

Det samtalet varade i femton minuter.. Det jag minns är att han bytt jobb mot för det jag hade hört. Jag fick veta att jag hade tre bröder. Men mer minns jag inte..

Efter det inte ett ljud.. 

 

Det är tio år sedan de samtalen..

Inte ett ljud på tio år.. 

 

Kanske det var lika bra att den mannen på jobbet idag inte kände honom trots allt.....