Säger det nu och direkt så vet man innan man får för sig att fortsätta läsa.. Detta kommer att vara ett ganska så negativt och väldigt förvirrat inlägg. Men varken rätsida eller avigsida. Bara ett sätt att rensa luften eller kanske snarare bland tankarna..

Hur säger man eller vad gör man? Kanske att det är fel att bara skriva en massa men jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Nåt måste jag ju ta mig till..

Jag är så arg på allt fast ändå inte. Pisst off eller nåt men ändå inte alls. Blä, urk å nåt mer..

Vet egentligen inte i vilken ändå som jag skall börja. Vet inte ens om jag vill börja för att jag tror inte att det blir bättre alls. Men har bara en känsla av att just precis nu skulle jag vilja stäna in mig i en liten bubbla. Spela en massa hög musik och bara skrika. Lägga mig på ett tak glo rakt upp i skyn och bara försvinna. Stå på en klippa och känna vinden i håret och bara försvinna. En liten stund bara snälla! Kan man säga så utan att någon får för sig att man är helt bakom flötet? Trött på skiten är jag. Verkligen! Fast ändå inte alls. Finns så mycket som är jätte bra men ändå inte alls. Vet inte hur man ska förklara sig eller säga men ändå måste jag få ut mig något!

Tankarna är inte alls för glada just nu vill jag lova. Mormor finns bland mina tankar. Hittade korten från min morfars begravning och det gjorde inte saken bättre. Fy tusan. Det var kanske inte det jag behövde just nu. Mamma min skrev för någon dag sedan att det är fyra år sedan. Det stämmer. Det är fyra år sedan mormor gick bort och typ tre år och 11 månader sedan morfar gick bort. Ändå känns det som att dom skulle finnas där runt knuten. Inte alls långt borta. Varför känns det alltid så? Varför skall saknaden vara så stor? Saknad som nog aldrig kommer att försvinna. Någon sa en gång till mig att jag inte var frisk för att jag fortfarande saknade dom. Men vad är det för fel på att sakna? Någon som man älskade kan man sakna för evigt anser jag. Eller? Tomrummet som dom lämnat efter sig kommer ju aldrig att krympa. Det kommer alltid att finnas. Jag kommer aldrig att glömma dom även om någon skulle vilja att jag gjorde det. Never ever! Föralltid älskade!


Dumma, dumma huvud. Jag gillar dig inte alls just nu! Skulle någon kunna koppla bort det en stund skulle jag vara tacksam. Fast jag tror inte alls att det hjälper egentligen. Ärligt talat så hjälper det nog inte alls. Det är nog inte där det hela sitter. Känner mig bara förtillfället väldigt uppgiven.. Börja om på Noll hela tiden over and over det är inte kul. Massa gnäll jag vet. Men det är så jag känner och man måste få känna så ibland. Annars kan man aldrig ta sig i kragen igen och fortsätta. Fortsätta måste man. Det har gått innan så det kommer att gå även denna gången, men just nu så vill jag bara inte!

Ta mig väck! Flytta mig härifrån. Jag vill inte vara kvar här. Klippa banden och börja om är planen.. Banden är redan rivna nog. Dom behöver vårdas och knytas om. Dom är slitna. Hur ska man säga? Vet inte hur man förklarar, det finns nog ingen vettig förklaring på hur jag tänker.

Trodde en gång för fem år sedan att jag hade en plan och jag visste hur det skulle bli. Men efter två år, alltså tre år från nu så blev det inget mer med det. Jag var tillbaka på noll igen. Började om och byggde upp något nytt. Satsade! Lade in allt jag då hade att ge. Men det var inte nog ändå. Det fungerade inte. Ytterligare två år försvann och jag var tillbaka på noll. Drömmarna tog slut. Tänkte inte alls. Men så började karusellen snurra igen. Jag trodde på det och jag drömde. Hade tankar om en framtid. En framtid som jag när jag var liten aldrig trodde att jag skulle drömma om. Men ändå så byggdes drömmen upp till en känsla och ett hopp. Nu ett år senare. Ett år men konstiga vändningar och inte alls enligt det som pågick i mina tankar alla gånger så är jag tillbaka på noll igen. Tillbaka på noll utan ork eller vilja att börja om.. No,no!

Bädda ner mig och göm mig. En del av mig är fullt villig att ge upp. Om man skulle skaffa hund kanske? Flytta till en stuga i skogen och leva på kottar och bär? Ungefär så fantasifull känner jag mig just nu. Jag och min jätte hund i skogen för oss själva. Hm. Kanske inte alls speciellt lockande det heller när jag tänker efter. Men ändå..

Dax att skicka in detta vraket på reparation tror jag bestämt. Men vart skickar man det då? Qe? Tror inte att det finns någon verkstad som kan fixa detta. Vet att det inte finns någon som kan ordna detta. Det är upp till var och en att ta tag i sina drömmar och skaka liv i dom igen. Så jag får samla mig till att finna kraften igen och börja. Börja om från Noll igen. Åh vad jag längtar.. Eh.. NOT!

Känner snarare never ever. Vill inte! Men vi har väl alla sådana perioder när vi inte vill...

En gång för länge sedan så sa en vän till mig att jag påminde henne om en gamla skosula som blivit sliten i minst 10 år. Jag är väl inte riktigt där tror jag, men jag vet inte heller om det är långt ifrån. Det var iof på två helt olika sätt kanske. Men på nåt sätt är det ändå på samma vis.

Ursch och fy..!

Dax att lägga ner detta gnällande. Kommer nog ingen vart med det ändå. Inte tusan är jag piggare nu än när jag började heller..





Ska nog höja musiken i lurarna, lägga mig i fosterställning och försöka att somna och hoppas på en ljusare dag imorgon..




En bild säger visst mer än tusen ord. Men jag har nog redan använt mig av närmare tusen ord så jag får vända mig till musiken..