Märkliga känslor... Märklig sanning..

 
Vilken dag... !
Känslan av att frysa, den sitter kvar. Men idag var det en helt annan känsla som tog plats i min kropp. 
Vet inte riktigt hur jag skall tolka den. Hopp, hopplöst men ändå helt meningslöst.. 
Ja det där lät väl inte allt för piggt det inte.. Jag får nog förklara..
 
 
En av våra säljare ber mig att hämta upp en kund på tågtationen, inte alls något ovanligt så självklart ordnar vi det!
Åker glatt iväg och brassar på med all värme jag kan. 
In i bilen kliver en man/herre eller vad jag ska kalla honom. Inte heller det så konstigt. 
Så vad pratar man med en främling om..??
Frågar honom om resan har gått bra, vilket den hade. Frågade honom vart han kom ifrån.. Sundsvall svarar han!
Åh, dig gillar jag svarar jag då! Jasså säger han lite fundersamt.. Förklarar då för honom att jag är född där. 
Då säger han att han bor lite utanför Sundsvall, nämligen Söråker. 
En kall kår går längs ryggen på mig men jag säger samtidigt utan att tänka..
- Där kanske min pappa bor, kanske...
Han skrattar till lite och säger kanske, ganska frågande.. 
 
Vi byter ämne och pratar om annat.. Bilar och varför i hela fridens namn han åker så långt för en bil..
 
Framme på jobbet slås jag av tanken, tänk om han känner min pappa...?!
 
Råkar säga till den berörda säljaren.. 
Som självklart tycker att jag skall fråga om han faktiskt gör det. Men jag kände inte helt att jag vågade. Fast jag senare går runt och funderar på hur jag skulle kunna formulera frågan. Hm..
Tänker igen.. Tänk om han känner honom?! Vad säger jag sen då? Vad frågar man mer? 
Nee det känns som en jobbig fråga. OM han känner honom.. Känner han honom inte kanske jag blir besviken. 
Shit vilken jobbig känsla jag fick i kroppen.. En liten tanke om att kanske kunna "bekanta" mig mer med min far. En annan känsla av obehav och besvikelse på samma gång. Nog för att jag för länge sedan gett upp tanken att någon gång kunna ha en relation till honom. Men när det kommer så "nära" på något sätt kan man inte låta bli..
Brottar slutligen ner tanken igen och går och sätter mig och äter min lunch..
 
Tyst, ensam i lunchrummet med mina tankar.. 
 
 
Får sedan sällskap av en lika tyst kollega.. Men så ringer min telefon, för första gången använder just denne säljare mitt direkt nr. 
- Vad hette pappa då?
Säger pappas namn... 
- Mer då?
Säger alla namn jag kan på honom.. Nämner även frugan eller vad det är..
- Kallas han något? 
Gissar.. 
Så säger han ne, honom kände han inte.. 
 
 
Den känslan där.. Vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på den. En smula lättnad men samtidigt en besvikelse. 
Ganska så jobbig känsla fast ändå skön. Den cirkus jag haft med att jaga denna man. Den satte inte fart igen, men lika ovetande om vem han är, hur han ser ut och vilka intressen han har är jag. 
Kanske lika bra det..? 
All den energi och kraft det har tagit i yngre år, samtal till höger och vänster. 
Tillsist satt jag med en adress och ett telefonnrummer.. 
Adressen använde jag ganska så kvikt, men inte fick jag någon respons på det inte.. NONO..
Telefonnummret hade jag i två år innan jag vågade lyfta luren.. 
Kommer nog alltid minnas den stunden. Hjärtat i halsgropen medan signalerna gick fram. En, två, tre.. 
Det samtalet varade i fem minuter, fem minuter kunde han ge mig. Det var allt.. 
Avslutades för att hans mat blev kall, han skulle ringa tillbaka.. 
Två veckor senare hade min telefon fortfarande inte ringt.. Så jag ringde igen..
Det samtalet varade i femton minuter.. Det jag minns är att han bytt jobb mot för det jag hade hört. Jag fick veta att jag hade tre bröder. Men mer minns jag inte..
Efter det inte ett ljud.. 
 

Det är tio år sedan de samtalen..
Inte ett ljud på tio år.. 
 
Kanske det var lika bra att den mannen på jobbet idag inte kände honom trots allt.....
 
 

Matglad..

Äntligen lunch! Halva dagen avklarad och jag börjar faktiskt känna mig som folk!

Igår blev det storkok till hela veckan samt lite efterrätt.. Otroligt skönt att slippa tänka på det nu varje kväll. Det är som redan klart. Sparar massa tid och kan göra annat.
Lätt värt att lägga en stund på!



Spegel, spegel..

Åh härliga morgon..
Eller hur var det nu med det där. Man vaknar lite motvilligt av att klockan ringer och det är dags för en ny dag, en ny vecka.
I spegeln ser man en härlig bild av någon som mer liknar en levande död än något annat. Men vad gör väl det? Öhm.. Bara att vaska bort de trötta, ta sig i kragen och starta dagen.

En riktigt bra helg sätter sina spår gissar jag. Trots att man ser ut som man gör efter den så ger det iaf lite energi.

Ett gott skratt förlänger livet säger dom ju. Tack tjejer!
Nu tuffar vi på ett tag till sen gör vi snart om det igen.

God morgon!



Äntligen hemma!

Dock inte programmet, utan jag menar..
Äntligen hemma. Lång dag har det blivit. Upp innan kl 06.00 och inte i säng än. Min humor nivå är väl si sådär just nu.. Men ändå.
Shit vad jag älskar mitt jobb vissa dagar. Det är bara för underbart ibland. Dessa människor som man jobbar med. Den lilla familjen! Åh!
Imorgon blir det inget jobb men jag besöker dem ändå...

Eller snarare senare idag. Då blir det klackarna i taket och brudfest för heela slanten! Skall jag orka får jag allt kojja nu. Det håller ju inte att vara vaken längre..

Ställer nog inte heller någon klocka.. Eller gör jag det?

Nighty nighty!


+14 grader

Ååh vad härligt tänker man först. Men nee när man tänker igen och det är inne. Allts +14 , inne på jobbet. Har pendlat mellan det och upp till +15,5.
Sitter med raggisar, trippla tröjor och två element. Ändå blir jag blå om händerna.
Hoppas verkligen att dom lyckas fixa kylan eller rättare sagt värmen till nästa vecka..
Man vill ju inte vara isbit på jobbet.
Fast det kunde varit praktiskt.. Hm..
Om jag sätter mig och ler, sedan fryser fast med det leendet så ser det kanske lite trevligt ut..? Haha..

Ne men så kan de va..
Snart halva dagen klar! Träning gjord, snart mat intag, jobbkväll och sedan ledig imorgon!!

Bingo!



Grusad..

Vid närmare eftertanke så vet jag nog vad det är som gjort min dag lite sämre...
Det kommer och går det där. Men i minnet finns det alltid. Så som ett ärr från de sår som en gång skapades..

Då är det ganska så bra att om man pälsar på sig som bara den. Typ alla kläder du kan hitta i detta fallet. Skippar gymmet och tar en promenad istället. Rensa skallen, tänka lite fritt utan den unkna varma härliga luft inne på gymmet. Kallt vill jag lova men åh så nyttigt..






Om du försöker grusa mig
så blir det bara lättare att
gå sen..






Aj aj det är dax igen..

 
Bua.. Bla.. Typ nee..
Den här dagen gillar jag inte alls. Den har inte riktigt gått som jag ville fast att det har inte varit något fel på den heller.. Det känns bara inte helt ok. 
Imorgon (som man kan se redan idag) så trillar det in pengar på kontot.. 
Man blir lycklig och gör en "happy dance"! Men vad händer sen då? Joo då skall allt betalas. BORTA!
Poff.. Någon som såg vart det tog vägen? Haha.. Nee riktigt så illa kanke det inte är. 
Men denna månad är tung, alla dessa kvartal/års fakturor som alla känner för att komma samma månad.
Gillas... Inte alls! 
 
Men men så kunde de visst vara Kanske att det är fulmåne eller något sådant på g med?
 
 
Något jag kom fram till i alla fall det är att:
 

Betala räkningar är lite som att dra ett plåster, 
det svider från början...

 
Dessa pengar säger jag bara!
Bu.. Å inte blir man gladare när man läser att dom som bor i andra hand kanske kommer bli "rånade" fram över. 
Drabbar inte mig, inte just nu iaf.. Men ändå!
Hur kul kan det bli.. Tänk den stakaren med en inkomt på härliga 12000:- eller någ och så skall närmar 10000:- av dem gå till hyra.. Kul?! 

Nee nu skall jag bädda ner mig och drömma om något annat.
Vinna på lottot kanske? 

Hur som är det dags för mig att dra mitt plåster imorgon... Hur är det för dig?
 
 
 

Avslappnat


Min mindre härliga dag slutade riktigt bra!

Höjden av otur är väl när man är sändebud för att hämta dagens lunch och första stället är stängt.. Planerar om och åker till nästa. Vad händer?! Jo då har dom fått fel leverans så dagens rätt är inte den samma som annonseras.. Vilken soppa va? Men det var inte soppa det blev till lunch..
Hur som.. Otur hade vi/jag men till sist fick vi i alla fall mat.

Efter en lååång dag på jobbet som bara inte ville ta slut så har jag fått mysa med Donnan i flera timmar.
Vi har döpt om vin flaskan till "flinflaskan", detta i en trött felsägning av mig.. Som senare rimmar till det så pass att vi skall på "svinflaskan" på lördag. Förmodligen roligare på plats. Men ändå!

Träffat go Prinsen och fått en kos. Inte alla som har de så bra.. Men nu är det hög tid att sova..

Det var det där med minuter va?


Oj, morgon humör..

Det är så härligt när man kommer på sig själv med att ha ett riktigt taskigt humör. Skulle nästan kunna tro att de är måndag. Men å andra sidan.. Man kan irritera sig på mindre, eller? Haha..

Alltså, förlåt.. Men vem åker till gymmet för att göra sig i ordning innan passet i minst 30 minuter?!? Som sagt, man kan störa sig på mindre.. Å jag tog visst fel ben i morse, men..
Jo, men byt om i slowmotion och smörj benen innan du tränar. Lås gärna in dig på den enda toaletten i 10 min för att sminka dig. Suck! Fixa det hemma om du måste..
Finns andra, detta fall jag som har en tid att passa som också behöver lite ljus..

Jaja.. Som sagt man kan irritera sig på mindre. Skärpning fröken..


Minuter..

Dom räknas.. Varenda en!
När man sitter ensam känns dom som om dom tar en evighet på sig..
När man är stressad känns det som att som är för få..
Tänk att samma minut kan känns på så olika sätt. Ganska magiskt det där..
Till och med när man sover räknas dom, en minut extra.. Snooz, det ger lite mer.
Ändå är det de är det den minuten som saknas när du sedan stressar..


Ojoj.. God morgon då!
Nu är mina minuter snåla och det är hög tid att gå mina minuter på bandet.. Även där gör dom skillnad.
Är vi uppbyggda på minuter eller är det bara jag som är tids optimist?



Förstår du?


Livskvalitet?


Vad är det egentligen? Vem bestämmer vad det är och hur avgör man det?

Är det livskvalitet att sitta här med fötterna på soffbordet och sörpla te? Hm..
Kanske.. Det skulle kunna vara det om jag vill att det skall vara det. Kanske mitt sätt att koppla av efter en dag på jobbet, efter att allt är avklarat i hemmet. Lr så sitter jag och dricker te för att få upp värmen, då är det inte någon vidare kvalitet.


Jag undrar jag hur folk värderar sitt liv. Vad som avgör om dom känner för att kliva upp nästa dag eller bara vänder på sig och drar täcket över sig igen..?

Vi har alla olika typer av bekymmer och probelm som tynger oss på olika sätt. Det är säkerligen inte lätt för någon av oss. Men å andra sidan vad gör dig glad då? Vad får dig att uppskatta ditt liv?


En blå himmel kan få mig glad
En liten vovve som viftar på svansen
Ett litet sms från en vän
Ett minne från en speciell stund
Ett barnskratt
En lyckad bakdag, perfekta bullar


Det finns så många små saker som kan göra mig glad och få mig att gilla mitt liv. Vissa dagar så gillar jag inte alls mitt liv och funderar på vad jag håller på med. Men om jag lutar mig tillbaka och reflekterar över det så gillar jag det igen. Det finns så mycket man kan uppskatta och ta vara på. Såå lätt att glömma bort när man har en mindre bra dag. Men ändå finns det alltid där..

Vad gör du då åt att fixa kvalitet?
Om det är något som saknas, vad gör du då för att få tag på det eller nå det?



Livskvalitet.. Mm.. Känn på ordet. Det är ett bra ord och jag tror att man kan, om man vill.
Skapa livskvalitet med ganska så små medel. Alla kan nog sätta guldkant på sitt liv. Jag tror inte att man blir lyckligare av att ha en massa saker. Jag tror inte att man blir lyckligare av att ha en massa pengar på banken. Det kanske underlättar men det skapar nog ingen lycka. Jag tror att man mår som bäst om man lyckas med att finna sin egen balans. Känna lugn och ro i själen på nåt sätt. Känna sig tillfreds med sig själv och tillåta sig själv att bara vara en själv. Inte tänka på alla de yttre faktorerna.


Tro om det räcker?

Jag känner mig då glad och tillfreds med min dag. Nöjd lärde jag mig en gång av en vis man att man inte skall säga. Men tillfreds är helt ok.
Jag skall nu dricka upp det sista av mitt te och sedan bädda ner mig i sängen. Vakna imorgon med nyladdade batterier och bara njuta..





Ett avslut är bara en ny början..

Så kan man faktiskt se det om man vill..
Varje natt ger en ny gryning.
Varje kapitel leder till ett nytt. I boken i livet..



Vad kan man säga? Det finns så många tvister och törnar på ett liv, i ett liv, Makalöst! Är det inte något som du kan skratta av, så att magen värker i timmar är det något som du gråter floder av eller över. När tårarna torkat är ögonen ömma och svullna. Man känner sig som sju svåra år och som att man aldrig kommer att repa sig. Men det kommer en morgondag och en ny efter den igen. Sen vips är det som att problemen är borta och ett nytt kapitel har börjat. Detta magiska liv. Alla har vi vår glädje, vår sorg och våra bekymmer. Men vad gör man med det då? Vad är meningen med det hela och vad ska det bli av det? Jag undrar då jag..

Hm.. Jag var bara tvungen att få skriva ifrån mig lite. Hade nog kunnat fortsätta i evigheter. Det finns så mycket som jag funderar på ibland men kommer sällan fram till vettiga svar. Det finns som inga svar på alla funderingar ibland. Det är bara att fortsätta fundera och konstatera att man inte kan få svar på alla sina frågor och funderingar. Alla frågor och funderingar är det inte meningen att man skall få svar på. Å vissa saker skall man kanske egentligen helt hålla för sig själv..
Jaja.. Men om jag skulle kunde ta och fundera mig ner i säng.. Det är trots allt hög tid för det och imorgon vankas det julbord som jag skall vara redo att hugga in på. Då kanske man måste vara ordentligt utvilad så man orkar tugga all maten?
Tråkigt nog vet jag ännu inte vad jag skall ta på mig.. I-landsproblem va?

Men varför?

Det är den enda frågan. Fast ne det är det inte. Va skulle det vara bra för? Var det verkligen nödvändigt? Gah! Jag fattar inte alls varför det skulle behöva vara så. Kanske att jag är en smula fånig. Men det känns i hela kroppen och tårarna dom har runnit hela dagen. Även om vi inte pratat på många år grabben så är du ju en sådan som faktiskt skulle finnas där. Du.. Men ne. Den första! Lille skiten. Jäkla dynga!


Pj pratae om vinden. Att du sveptes bort som av en vind. Det kan man minst sagt säga. Du kom med stormen och var borta med den.. Det var så fint! Alla dessa blommor från alla dem som du har berört alla de som kommer att sakna dig. Vi alla som känner dom värmande trårarna rulla ner för vår kind i denna kalla mörka tid. Det var så fint! Det gjorde ont men det var vackert!




Att hon klarade att hålle tonen och inte bara gurgla som en annan skulle ha gjort om man ens försökt. Så fint!


Mattias.. Jag kommer alltid att komma ihåg dig! Du har varit speciell för mig i mina yngre dagar och det kommer jag aldrig att glömma. Det är så många små saker som jag kommer ihåg. Massor av grejer som är kopplade till just dig på olika sätt. Mängder av minnen! Alla dessa galenskaper som vi var ute på. Önskar ibland att man aldrig hade flyttat söderut. Då hade jag kanske fått rå om dig även på senare dag. Men sist vi sågs fick jag ju en kram. Å den minns jag som om den var igår. Minns när vi promenerade hand i hand längs med vattnet med. Minns när du och Robin "lånade" Ejes fiskegrejer och fiskade i spegeldammen som man kanske inte riktigt fick och Lennart såg er å ni bara släppte allt å sprang. Undra bra länge vart ni tog vägen innan ni knackade på köksfönstret och ville klättra in.. Det är många år sedan alltihop..
Men idag satt jag i snön och kollade på alla blommorna. Det kommer att vara ett så konstigt minne. Jag vill fortfrande inte att det ska vara sant. Men att sitta där i mörkret i tystnaden med dig. Bara du och jag. Det var nog något som jag behövde. Få svära lite åt dig och säga att jag har saknat dig och kommer att sakna dig. Säga det när ingen annan hör. Bara för dig och mig. Fan grabben! Det är ett helvete det här. Det var väl förbannat onödigt!

   

Huffa, Uffa, Blä! Ett par djupa andetag nu.. Lider med dina närmaste, önskar att man kunde göra nåt men vad finns det att göra?


Passade på att promenera förbi Moffa och sopa av honom en smula från all snö. Sedan tände jag ett par ljus. Ett för dig Moffa och ett för dig Grabben!


Ord är inte starka nog..

Det är tredje kvällen nu som jag inte riktigt kommer mig till ro.. Alla dessa tankar. Minnen som gör sig påminda om och om igen. Det är så långt tillbaka i tiden men ändå så känns det så fel. Du var en person som skulle finnas där! Du var en person som jag lärde mig mycket av. Du var den som gav mig min första kyss, den första som jag höll i handen.. Du var den första med så många små saker. Saker som betydde för mig och som jag inte kommer att glömma! Det är så fel! Det borde inte få hända och jag vill absolut inte att det skall vara sant! Tänker på dem som du hade omkring dig. Din familj, dina goda vänner och alla dem som höll dig kär. Kan bara föreställa mig hur dom känner.. Det finns inte ord nog till att ta dig tillbaka, det finns inte ord nog till att förklara alla de minnen du skapat. Alla dom som fick nöjet och äran att lära känna dig, jag är bara en av dem..
Orden bränner mig.. Det har hänt en olycka, han omkom..
Nej! Det är inte ok! Det skall inte vara så.
Alla dem som du har lämnat, alla dem som du har gett ett minne. Om du ändå kunde se alla de fina kommentarer och all den kärlek som alla sänder dig. Jag minns och kommer alltid att minnas den lilla oskyldiga killen med dom isblå ögonen som höll mig i handen. Han som tjuvrökte med mig, han som retade mig och kramade om mig. Det var då när vi var små, men sist vi sågs fick jag en kram som om det var igår. Du har lämnat ett spår hos mig.. Kommer dig alltid att minnas, en plats i mitt hjärta kommer alltid att finnas!
Mina tankar går till dem som stod dig närmast.
Att mista någon som dig skall ingen behöva!

Se, reagera och eller agera..

Bara sådär så i dag så när jag stod och målade funderade jag lite. Med penseln i handen lite i min egna lilla värld..
Det finns så många sätt att bete sig på. Människan är en ganska så lustig varelse. Vi är skapta att leva i par men vi har otroligt svårt att finna oss en make eller maka. Det är sällan som två håller livet ut. Vi växlar och byter vart eftersom hur livet ter sig och tar sina vändningar. Det finns dom som håller livet ut. Dom förundras jag nåt otroligt. Men tänk alla dom som man har och som man kommer att "testa" dela livet med innan man hittar den rätta. Kommer man någonsin finna den rätta.. ? Tror man ens att den rätta finns? Utan tron så kommer man nog aldrig att finna någon.. Men om vi lever med tron.. När kommer det då att hända? Hur många gånger kommer man att ändra sig och vända?
Sen tänker jag på dom som faktiskt håller ihop. Hur gör dom? Vart finner dom gnistan till att fortsätta. Finns det fortfarande någon gnista eller är det bara för att? Det borde inte vara bara för att om det håller livet ut. Då har dom nåt, något tillsammans som dom vet att dom inte finner hos någon anna. Det är då det jag vill tro iaf. Att dom funnit allt det som man faktiskt behöver som människa hos varandra. Man har funnit sin andra hälft. Den som får en att skratta, le och som man kan känna sig trygg med när åskan smäller och livet känns jobbigt.
Jag tror det och jag vill tro det..
Men så kommer jag till en annan tanke.. Den där männskliga faktorn som på nåt sätt alltid kommer att finnas kvar även om man säkert inte vill erkänna det. Alla vill vi ju veta att vi duger. Eller? Någonstans i alla tror jag att det finns någon liten som vill veta att man fortfarande duger. Även om man har sitt på det torra och vet vem man är, vart man står och allt det där. Så då tror jag att man på något sätt vill ha lite bekräftelse från någon annan om att man duger och att man forftarande gäller. Bara den där lilla blicken eller det där lilla leendet. Så oskyldit men som kan ge så mycket..
Ett ögonblick mellan två personer som kanske bara dom två förstår..
Det är då jag undrar.. Man ser.. Men bara för att man ser, behöver man då reagera eller agera? 
Det är väl kanske där skillnaden mellan de som håller livet ut och de som faktiskt håller ihop ligger. Jag vet inte. Men jag tror, fast jag tror inte alls heller.. Jag vågar faktiskt inte tro när det kommer till det. Men jag funderar. Kan det vara så att de som håller gnistan och glöden hela vägen, hela livet ut faktiskt spar på de ögonblicken. Dom ser och känner men dom reagerar eller agerar inte på det!? Kan det vara det som är det magiska i ett livslångt förhållande? Hm..

Det är för mig ett mysterium men ändå en tanke som slog mig. Om det skulle kunna vara så eller om det bara är nåt jag har fått för mig..
Vet inte och kommer nog antagligen inte att få veta heller.. Men jag kan tro om jag vill och jag vill tro..
Det är hel ok att SE.. 
Men det finns en gräns för vad man får göra mer.. 

Se, reagera och eller agera..


Självklart finns det mycket mer som skapar ett par. Men kan detta vara en del i det hela kanske.. ? 
Att man accepterar varandras behöv av att faktistk kanske behöva få veta. Även om man lever på små rosa moln och allt är fantastiskt bra.. Så kanske lite mer ändå.. Lr nåt sånt..

Vårda isen..






Känner mig som en liten isbit..
Alldeles hård och kall men i rätt miljö så smälter jag..
En hård utsidan men mitt sanna jag är mjukt..
Om man inte är försiktig med mig så försvinner jag tillslut! 
























Tiden läker sår

Säger dom som vet och förstår..

Jag tror dom inte! Inte helt iaf. Även om såren kanske läker är smärtan lika nära ändå. Den finns där hela tiden, men kan bara linda in den på ett bättre sätt med tiden. Smärtan av att förlora någon som man älskar, någon som man håller kär är obeskrivlig den går inte att sätta ord på!

Det är nu fyra år sedan jag förlorade min morfar och min mormor. Två personer som stod mig väldig, väldigt nära. Ingen skulle nog kunna förså det band som vi hade. Jag och Moffa på vårat sätt. Jag och Momma hade vårat sätt. Två otroligt starka personligheter som lärt mig väldigt, väldigt mycket.


Skulle lika gärna kunna vara igår som jag och Moffa cyklade längs vägen på bruket och han lärde mig att cykla utan händer.


Det hade lika gärna kunnat vara igår som jag och Momma plockade hjortron ute på mossen eller stod i bagarstugan och kavlade tunnbröd.



Två personer som satt djupa spår hos mig. Dom har varit med och format den person som jag är idag. Evigt tacksam kommer jag att vara och saknaden efter dom kommer aldrig att försvinna! Ett stort hål lämnade dom efter sig och det är ett hål som inte någon någonsin kommer att kunna fylla. Ingen skulle kunna ta deras plats. Jag skulle heller aldrig vilja ge deras plats till någon annan. Det är deras och kommer för alltid att vara. Det är inte meningen att någon skall fylla den platsen i mitt hjärta. Mina minnen fyller den och hjälper mig att minnas dem på gott och på ont.


  • För fyra år sedan den 1:e augusti kom jag hem från jobbet och min värld föll på några sekunder. Benen vek sig och jag kunde inte se. Min mormor, min älskade Momma.. Borta, borta för alltid! Utan den minsta förvarning försvann hon, somnade in och kommer inte mer tillbaka.

  • För fyra år sedan den 21: september vaknade jag av att telefonen ringde omkring 06.20. Jag låg redan på spänn, som jag hade väntat. Min morfar, min älskade Moffa. Äntligen hans vila, hans chans att andas ut. Det gjorde ont så ont men ändå så glad för din skull!





För alltid i mitt minne
För alltid vid min sida


R.I.P

Inte precis läsvärt..

Säger det nu och direkt så vet man innan man får för sig att fortsätta läsa.. Detta kommer att vara ett ganska så negativt och väldigt förvirrat inlägg. Men varken rätsida eller avigsida. Bara ett sätt att rensa luften eller kanske snarare bland tankarna..

Hur säger man eller vad gör man? Kanske att det är fel att bara skriva en massa men jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Nåt måste jag ju ta mig till..

Jag är så arg på allt fast ändå inte. Pisst off eller nåt men ändå inte alls. Blä, urk å nåt mer..

Vet egentligen inte i vilken ändå som jag skall börja. Vet inte ens om jag vill börja för att jag tror inte att det blir bättre alls. Men har bara en känsla av att just precis nu skulle jag vilja stäna in mig i en liten bubbla. Spela en massa hög musik och bara skrika. Lägga mig på ett tak glo rakt upp i skyn och bara försvinna. Stå på en klippa och känna vinden i håret och bara försvinna. En liten stund bara snälla! Kan man säga så utan att någon får för sig att man är helt bakom flötet? Trött på skiten är jag. Verkligen! Fast ändå inte alls. Finns så mycket som är jätte bra men ändå inte alls. Vet inte hur man ska förklara sig eller säga men ändå måste jag få ut mig något!

Tankarna är inte alls för glada just nu vill jag lova. Mormor finns bland mina tankar. Hittade korten från min morfars begravning och det gjorde inte saken bättre. Fy tusan. Det var kanske inte det jag behövde just nu. Mamma min skrev för någon dag sedan att det är fyra år sedan. Det stämmer. Det är fyra år sedan mormor gick bort och typ tre år och 11 månader sedan morfar gick bort. Ändå känns det som att dom skulle finnas där runt knuten. Inte alls långt borta. Varför känns det alltid så? Varför skall saknaden vara så stor? Saknad som nog aldrig kommer att försvinna. Någon sa en gång till mig att jag inte var frisk för att jag fortfarande saknade dom. Men vad är det för fel på att sakna? Någon som man älskade kan man sakna för evigt anser jag. Eller? Tomrummet som dom lämnat efter sig kommer ju aldrig att krympa. Det kommer alltid att finnas. Jag kommer aldrig att glömma dom även om någon skulle vilja att jag gjorde det. Never ever! Föralltid älskade!


Dumma, dumma huvud. Jag gillar dig inte alls just nu! Skulle någon kunna koppla bort det en stund skulle jag vara tacksam. Fast jag tror inte alls att det hjälper egentligen. Ärligt talat så hjälper det nog inte alls. Det är nog inte där det hela sitter. Känner mig bara förtillfället väldigt uppgiven.. Börja om på Noll hela tiden over and over det är inte kul. Massa gnäll jag vet. Men det är så jag känner och man måste få känna så ibland. Annars kan man aldrig ta sig i kragen igen och fortsätta. Fortsätta måste man. Det har gått innan så det kommer att gå även denna gången, men just nu så vill jag bara inte!

Ta mig väck! Flytta mig härifrån. Jag vill inte vara kvar här. Klippa banden och börja om är planen.. Banden är redan rivna nog. Dom behöver vårdas och knytas om. Dom är slitna. Hur ska man säga? Vet inte hur man förklarar, det finns nog ingen vettig förklaring på hur jag tänker.

Trodde en gång för fem år sedan att jag hade en plan och jag visste hur det skulle bli. Men efter två år, alltså tre år från nu så blev det inget mer med det. Jag var tillbaka på noll igen. Började om och byggde upp något nytt. Satsade! Lade in allt jag då hade att ge. Men det var inte nog ändå. Det fungerade inte. Ytterligare två år försvann och jag var tillbaka på noll. Drömmarna tog slut. Tänkte inte alls. Men så började karusellen snurra igen. Jag trodde på det och jag drömde. Hade tankar om en framtid. En framtid som jag när jag var liten aldrig trodde att jag skulle drömma om. Men ändå så byggdes drömmen upp till en känsla och ett hopp. Nu ett år senare. Ett år men konstiga vändningar och inte alls enligt det som pågick i mina tankar alla gånger så är jag tillbaka på noll igen. Tillbaka på noll utan ork eller vilja att börja om.. No,no!

Bädda ner mig och göm mig. En del av mig är fullt villig att ge upp. Om man skulle skaffa hund kanske? Flytta till en stuga i skogen och leva på kottar och bär? Ungefär så fantasifull känner jag mig just nu. Jag och min jätte hund i skogen för oss själva. Hm. Kanske inte alls speciellt lockande det heller när jag tänker efter. Men ändå..

Dax att skicka in detta vraket på reparation tror jag bestämt. Men vart skickar man det då? Qe? Tror inte att det finns någon verkstad som kan fixa detta. Vet att det inte finns någon som kan ordna detta. Det är upp till var och en att ta tag i sina drömmar och skaka liv i dom igen. Så jag får samla mig till att finna kraften igen och börja. Börja om från Noll igen. Åh vad jag längtar.. Eh.. NOT!

Känner snarare never ever. Vill inte! Men vi har väl alla sådana perioder när vi inte vill...

En gång för länge sedan så sa en vän till mig att jag påminde henne om en gamla skosula som blivit sliten i minst 10 år. Jag är väl inte riktigt där tror jag, men jag vet inte heller om det är långt ifrån. Det var iof på två helt olika sätt kanske. Men på nåt sätt är det ändå på samma vis.

Ursch och fy..!

Dax att lägga ner detta gnällande. Kommer nog ingen vart med det ändå. Inte tusan är jag piggare nu än när jag började heller..





Ska nog höja musiken i lurarna, lägga mig i fosterställning och försöka att somna och hoppas på en ljusare dag imorgon..



Lyssnar just nu på:

Öppna din dörr - Tommy Nilsson
Every breath you take - The Police
Destination Unknown - Alex Gaudino/Crystal Waters

å fler..


En bild säger visst mer än tusen ord. Men jag har nog redan använt mig av närmare tusen ord så jag får vända mig till musiken..


Ensam..

 


Sova inatt det var inte alls kul. Även fast att jag är så van att sova själv så kändes sängen tio gånger större och mer ensam än vanligt. Ögonen sved och huvudet ville inte alls som jag. FAN! Varför? Önskar att det inte kändes lika mycket som det gör. Trodde verkligen inte att det skulle kännas så här mycket. Men vad jag bedrog mig!

Ensam igen. Jag ville inte alls det här. Så mycket som jag såg fram emot, så mycket som jag önskade men inget av det blir det något med. Tycker verkligen att det är jobbigt men tror inte alls att du känner likadant. Känns inte alls som att vi ville samma sak. Du sa att du ville och att det var ditt mål. Men det känns inte så. Ro i sirap. Jovisst. Det kan väl var så när vi själva inte kan bestämma takten. Eller varför som sirap? Förstår fast att jag inte alls förstår. Åh! Jag blir så arg, vill inte alls det här! Jag var ju villig att ge och att chansa. Men var verkligen du det? Stämmer nåt av det du sa? Mina tusen frågor i huvudet bara snurrar och jag gillar det inte. Vill inte! Vill inte ha alla dessa frågor och tankar i mitt huvud. Men om man verkligen känner så bryr man sig. Då blir frågorna många. Tankarna blir tusen...


Önskar så att jag kunde tro dig men det känns som att det var allt för lätt..

Skulle kunna skriva hur mycket som hellst. Men till vilken nytta då? Mina frågor får inget svar för det! Inte hjälper det något vidare heller. Bara tänker ännu mer. Vi pratade om allt det där som jag drömmer eller snarare drömde om. Men nu finns inget av det kvar ju. Var det tomma ord då? Eller fanns det någon sanning. Vill man så satsar man, man ger allt man har och lite till. Men varför inte då? Jag trodde på det och jag ville det. Såg för mig hur bra det kunde bli. Men nej.. Det är bara nej, nej, nej..


Jag trodde dig. Varför gjorde jag det för?
Om jag lyssnat på någon annan så hade jag inte känt som jag gör nu. Men då hade jag missat allt också. Vill inte missa det men jag vill inte ha det så här heller. Fan så dumt det kan bli!

Mellan läge och rätta vägen?
Vad f är det?
Fy så jag svär..


Tro, hopp och kärlek..
Ja just det ja.
Tro.. Eh ne. På vad liksom?
Hopp.. Studsa då lr?
Kärlek.. Mm.. Trodde jag hade det. Men inte det heller.
Shit vad bra!  Å fy vad jag är negativ. Men jag kan inte hjälpa det.
Jag vill ju faktiskt inte alls det här!




Vill vara nära.. Gosa, krama, pussa och bara älska. Men nee..
Allt är bara nej.





Tidigare inlägg
RSS 2.0