Säger dom som vet och förstår..

Jag tror dom inte! Inte helt iaf. Även om såren kanske läker är smärtan lika nära ändå. Den finns där hela tiden, men kan bara linda in den på ett bättre sätt med tiden. Smärtan av att förlora någon som man älskar, någon som man håller kär är obeskrivlig den går inte att sätta ord på!

Det är nu fyra år sedan jag förlorade min morfar och min mormor. Två personer som stod mig väldig, väldigt nära. Ingen skulle nog kunna förså det band som vi hade. Jag och Moffa på vårat sätt. Jag och Momma hade vårat sätt. Två otroligt starka personligheter som lärt mig väldigt, väldigt mycket.


Skulle lika gärna kunna vara igår som jag och Moffa cyklade längs vägen på bruket och han lärde mig att cykla utan händer.


Det hade lika gärna kunnat vara igår som jag och Momma plockade hjortron ute på mossen eller stod i bagarstugan och kavlade tunnbröd.


Två personer som satt djupa spår hos mig. Dom har varit med och format den person som jag är idag. Evigt tacksam kommer jag att vara och saknaden efter dom kommer aldrig att försvinna! Ett stort hål lämnade dom efter sig och det är ett hål som inte någon någonsin kommer att kunna fylla. Ingen skulle kunna ta deras plats. Jag skulle heller aldrig vilja ge deras plats till någon annan. Det är deras och kommer för alltid att vara. Det är inte meningen att någon skall fylla den platsen i mitt hjärta. Mina minnen fyller den och hjälper mig att minnas dem på gott och på ont.

• För fyra år sedan den 1:e augusti kom jag hem från jobbet och min värld föll på några sekunder. Benen vek sig och jag kunde inte se. Min mormor, min älskade Momma.. Borta, borta för alltid! Utan den minsta förvarning försvann hon, somnade in och kommer inte mer tillbaka.

• För fyra år sedan den 21: september vaknade jag av att telefonen ringde omkring 06.20. Jag låg redan på spänn, som jag hade väntat. Min morfar, min älskade Moffa. Äntligen hans vila, hans chans att andas ut. Det gjorde ont så ont men ändå så glad för din skull!