På tåget hem idag fick jag tag på en aftonbladet, som jag nästan lusläste för att ha något att göra hela vägen. Men något som skrämmer mig är artikeln om mobbingen. Allt stämmer och det är precis som dom skriver. Man lägger skulden på den som blir mobbad och har nog alltid gjort. Det är så hemskt att dom även kan dra en liknelse med våldtagna kvinnor. Det var så att jag fick rysningar när jag läste. Tänker på hur det var när jag var mindre. Om man säger som så här, för 10 år sedan så var jag 13 år. Det är precis likadant nu som det var för 10 år sedan.

Hur kan det komma sig att man inte har kommit längre med att arbeta mot mobbingen?
Hur kan det komma sig att det fortfarande är den som bli mobbad som får flytta sig och anpassa sig?
Hur kan det komma sig att dom vuxna fortfarande inte tar det på allvar?

Jag har säkert tusen frågor kring detta! Jag vet ju att det finns dom vuxna som försöker, men dom är för få! Med tanke på att det är ett problem som har funnits så länge och det inte har blivit bättre. Ja visst att det finns människor som kanske är känsligare än andra. Men det ska inte ha någon betydelse för att det ska räknas på hur var och en känner, inte om han eller hon är känsligare än någon annan. Det finns ju inte någon som kan bestämma hur man ska känna, eller?

Det hela gör mig galen! Barn som inte längre vill leva för att någon gör det tufft för dom! Hur rätt kan det vara? Det är inte rätt någonstans! Blir så arg! Önskar att det fanns något enkelt man kunde göra, bara knäppa med fingrarna och få det fixat. Men det går ju inte och det är sedan länge bevisat eftersom att det inte finns någon lösning på problemet än.

Men vart kommer mobbingen ifrån?
Varför mobbar vi?

Är det den svenska avundsjukan? Nej, det tror jag inte för att det kan knappast vara bara vi som har det här problemet. Alla är vi olika och har olika sätt att leva. Varför ska inte det vara okej? Vi har så lätt att dömma varandra, men varför egentligen?

Kan absolut inte säga att jag är felfri, även jag har dömt personer innan jag lärt känna dom. Men jag har ändå som tanke att jag ska tänka gott om alla tills att något annat är bevisat. Lever med mottot "så länge du är snäll mot mig är jag det mot dig". Visst att man kan få sig några näsbrännor av det. Men det är väl ändå bättre än att dömma från början? Eller?

Mobbing kan sätta så många olika spår i en människas liv och det kan te sig på så olika sätt. Det finns nog ingen som kan säga exakt hur det påverkar en människa. Men många bär med sig det hela livet. Både på gott och på ont. En del använder det och vänder det till något som dom kan ha nytta av. Medans andra inte alls gör det, dom stänger in sig i sitt skal om inte det värsta. Dom tar sitt eget eller någon annans liv.

Skulle verkligen kunna skriva hur mycket som hellst om mobbing! Det är ett ämne som berör alla på något sätt. Om det inte är för att du själv varit i en obekväm situation och kännt dig mobbad så kanske du var mobbaren.

---

Liknelsen med kvinnan som blir våldtagen, det var hennes fel. Det är så dom ofta ser det eller så dom vänder det. Hon hade för lite kläder, hon dansade inbjudande eller nåt annat. Men hur kan det vara tjejens fel? Ska man inte kunna få klä sig som man vill, röra sig som man vill? Varför ska det vara den utsatte som bär skulden? Hur kan det vara den utsatte som bär skulden när det är en annan människa som berövar henne rätten till sin egen kropp? Sen när blev man allmän egendom för att man vill vara kvinnlig?

---

Skulle verkligen kunna skriva hela natten om detta. Så många frågor man får i huvudet! Men vad gör vi åt allt det här? När kommer vi komma till en lösning och hur? Håller ni med mig?


När ska vi lyckas med att bolla tillbaka bollen till den som faktiskt bär skulden?
Vem bär skulden?
När tar det slut?